BAKGRUND
Nordiskt samarbete har som vi vet sina rötter långt tillbaka i tiden.
Redan i slutet av 1150-talet inledde Svearna ett varaktigt samarbete med grannarna i det s.k. Österland, dvs. nuvarande Finland, genom en av Kung Erik ledd expedition. Ändamålet var att i all vänskaplighet, men utan egentlig möjlighet att avböja, offerera en väsentligen immateriell produkt, nämligen ett alternativ till hedendomen.
Den norske konungen Håkon V:s dotter, hertiginnan Ingeborg, som var född 1301 och sedermera blev mor till konungen av Norge och Sverige, Magnus Eriksson, hade i samråd med sin andre make, den halländsk-danske adelsmannen Knut Porse, långt gående planer på att inleda ett materiellt samarbete med Danmark. Detta skulle inledas genom erövring av Skåne. Danmark avböjde emellertid vid den tidpunkten varje form av samarbete. Vi vet, att samarbete något senare kom till stånd, mera på danskt initiativ, genom bl.a. Valdemar Atterdag och drottning Margareta.
Om vi nu raskt förflyttar oss in på 1900-talet, och närmare bestämt till det lyckliga 30-talet och den utpräglade immaterialrätten, finner vi att sammanträffandet mellan nordiska kolleger då ofta skedde i samband med AlPPI-verksamheten, eller med de nordiska föreningarna för industriellt rättsskydd. I båda dessa organisationer var redan då patentombudskåren talrikt representerad och bar ansvaret för behandling av många specialuppgifter
Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, liksom motsvarande föreningar i Danmark och Norge, var redan grundade, och hade inlett samarbete vid decennieskiftet 20 – 30-tal. En inbjudan mottogs då i Finland att sända någon representant till Stockholm för att som observatör övervara ett möte mellan de skandinaviska rättsskyddsföreningarna. Den finske observatören - professor Kalle Kauppi från Finska Handelshögskolan i Helsingfors - blev så tilltalad, att man den 4 november 1931 bildade Finska Föreningen för Industriellt Rättsskydd. Därmed började det fruktbringande samarbete, som sedan dess pågått mellan nordiska kolleger.
I alla de nordiska rättskyddsföreningarna var patentombuden som sagt mycket aktiva. Då man vid ett rättsskyddsmöte i Stockholm den 6 juni 1932 beslöt att utge den gemensamma tidsskriften NIR, engagerades patentombuden att inkomma med bidrag. I detta arbete förekom sammanträden och diskussioner mellan de nordiska ombuden kring gemensamma inlägg.
Finska Föreningen för Industriellt Rättsskydd hade år 1937 anförtrotts värdskapet för ett nordiskt delegerademöte. Det var första gången nordiska kolleger skulle besöka Finland i immaterialrättens tecken. l motsats till tidigare delegerademöten lät de finska värdarna meddela broderföreningarna att icke blott de delegerade var välkomna, utan överhuvudtaget alla skandinaviska föreningsmedlemmar med damer. Många patentombud ställde också upp, men eftersom en del av Finska Rättsskyddsföreningens arkiv förkom i samband med krigen, då Patentverket evakuerades från Helsingfors, finns dessvärre ingen exakt deltagarlista att tillgå.
År 1937 ägde också ett möte rum i Malmö mellan endast danska och svenska kolleger. Detta möte räknas ändå som nr. I bland de nordiska patentombudsmötena.
Vid en AlPPI-kongress i Prag år 1938 hade den politiska oron börjat kasta sin skugga över Europa, vilket bl.a. medförde att representanter från Tyskland inte deltog. Från Finland deltog endast två patentombud, Martin Berggren och Arne Kolster. Från Sverige och Danmark deltog däremot rätt många ombud och – här citerar jag Arne Koster: ”Vi nordbor höll givetvis ihop hela tiden, så att på sätt och vis ett nordiskt patentombudsmöte kom till stånd inom ramen för den stora AIPPI-kongressen.”
Den 19 – 20 maj 1939 träffades danska, finska, norska och svenska ombud i Stockholm för den II. Nordiska patentombudskongressen. Under sommaren steg spänningen i Europa, och kriget bröt ut. I månadsskiftet nov. - dec. anfölls Finland oprovocerat av Sovjetunionen, och i april 1940 rönte Danmark och Norge samma öde, dock med Tyskland som angripare. Samarbetet mellan de nordiska patentombuden kom nu under flera år att ligga nästan helt nere, och inskränkte sig till att bevaka frister och liknande administrativ verksamhet.
År 1946 hade SPOF ordnat ett endagsmöte, där kolleger från de nordiska ombudsföreningarna träffades.
Den verkliga återföreningen mellan de nordiska vännerna efter en tung och svår tid på runt tio år skedde dock först året därpå, 1947, då de norska kollegerna i september ordnade det evigt ryktbara Golå-mötet, som enligt Arne Kolster ”från första till sista stund i alla deltagares minnen inetsats som en oförglömlig upplevelse”.
Jag fortsätter att citera Arne Kolster: ”Känslan av fest och avspänning började redan på Oslo station, där kongressdeltagarna möttes, och vi steg in i ett extra tåg till Lillehammer. Vi vandrade från kupéavdelning till kupéavdelning, över allt upplevdes återseendets glädje och det dansades i restaurangvagnen till medhavd orkester - och drinkar.”
Värt att notera är också avslutningsorden i arrangemangskommitténs ordförandes – Alf Bryn – tal vid kongressens första samkväm: ”Hotellets bar har order att stänga när sista gästen har lämnat baren och öppnas när första gästen kommer på morgonen, oberoende av klockslag."
Nästa nordiska patentombudsmöte – det III. - var ordnat 1949 av danska patentagentföreningen på Hindsgavls gård på Fyn.
År 1953 hade de nordiska ombuden sitt IV. möte i Helsingfors i samband med rättsskyddsföreningarna. År 1959 möttes man på det VI. mötet i Visby på Gotland.
Tysklands kapitulation i maj 1945 medförde en viss normalisering av verksamheten och blev inledningen till en helt ny tid för patentombuden.
Före andra världskriget hade de internationella kontakterna inom vår profession inte var organiserade, utan mer tillfälliga och inte direkt syftande till samarbete mellan ombudsföreningarna i och för ett enat uppträdande gentemot patentmyndigheter och lagstiftande myndigheterna
Efter fredsslutet ställdes patentombuden inför en uppdämd ström av ansökningar. Detta resulterade snabbt i oacceptabelt långa behandlingstider, som skapade olägenheter inte bara för verken och för oss, utan inte minst för klienterna. Alla insåg att den logiska lösningen var att eliminera det dubbelarbete, som nationell bedömning av en uppfinnings patenterbarhet i samtliga berörda länder innebar. De europeiska patentverkens chefer träffades i Wien för diskussion av samarbetsmöjligheterna. Deras arbetsgrupp kallades ”Wiengemenskapen”. Snart nog insåg man i Norden att ett eventuellt Europa-patent låg långt fram i tiden, varför vi snarast möjligt borde inrätta ett nordiskt patent. Resultatet blev dock inte detta, utan en nordisk patentansökan, som skulle granskas i ett av de fyra länderna (Island deltog inte). På basis av ett godkännandebeslut skulle de övriga länderna vara skyldiga att fatta motsvarande beslut.
I början av detta projekt tillkom Conopa som ett samarbetsorgan mellan de nordiska patentombudsföreningarna.
År 1964 ägde den VII. Nordiska patentombudskongressen rum i Sandefjord i Norge, där grunden lades för samarbetet. Sammanslutningen döptes till ”Sandefjordsutvalget”. Några år senare ingick Arne Kransell i kretsen och föreslog då ett mer lättfattligt och även utanför Norden direkt begripligt namn. Hans förslag var: ”Council of Nordic Patent Agents”. Förslaget accepterades av de övriga delegaterna, men ”council” ansågs med rätta vara för pampigt och ändrades därför till ”Committee”.
Committee of Nordic Patent Agents har det hetat ända till 1999, då trycket från icke-patenthandläggre blev så stort, att namnet moderniserades till Committee of Nordic Intellectual Property Agents. Det är också det namn, som finns i våra i dag gällande stadgar, ursprungligen från 1995.
Skriven av Björn Säfwenberg